Ibland blir livet inte riktigt som man tänkt sig...men det blir väl som det ska vara.

Fick ont i halsen i lördags, men gav det ingen energi. Tänker man inte på det försvinner det nog, tänkte jag. Det gjorde det inte. I natt har jag snurrat som en torktumlare i sängen av feber, och så har jag fått ont i ett knä. Alltså är förutsättningarna för en veckas vanding inte optimala. Men, vad sjutton, utmaningar är väl till för att överkomma. Just nu heter räddningen Ipren. Men dom kanske har lite kul piller i Spanien som man kan testa.

Men, nu sitter jag i alla fall på Arlanda med tre flygbiljetter på bordet. Arlanda - Heathrow, London - Madrid, Madrid - Santiago de Compostela. Känner mig en aning miljövidrig - men jag har fått fönsterplats :)

I Santiago möter jag resten av gänget jag ska vandra med. Jag har ingen aning om hur många vi blir eller vilka dom är. Spännande

Det goda är att det inte finns några förutfattade meningar. Dom vet ingenting om mig och jag inget om någon av dem. Så befriande. Tror inte jag ska fråga vad någon jobbar med eller allt anat vardagligt. Det är ju mer spännande att fråga om folks drömmar, vem dom är, vad dom vill i livet.

Nu skulle jag ju kunna hitta på vilken historia som helst om mig själv. Men bästa är väl att vara sig själv. Om man nu vet vem man själv är. Det är rätt bra att ta reda på det, för tänk vad jobbigt att vakna varje morgon och titta sig i badrumsspegeln och förvånat undra - vem är du? Och inte veta det.





 

Läs hela inlägget »

El Camino-vandringen den 15 - 22 maj 2019.

En pilgrim beskriv som en människa som har ett inre och yttre mål med sin vandring. Någon som lämnar sin kända identitet, på utsidan och insidan, för att med ett öppet sinne möta det okända. Som genom nya erfarenheter, möten och utmaningar får nya insikter om sig själv. 


Det är en vanligaste orsaker till att människor söker sig till Norra Spanien för att gå en av världens mest berömda pilrimsleder -  El Camino de Santiago. Leden är 80 mil lång och går genom bl.a. Pamplona, Riojas vinodlingar, Burgos och Leon till staden Santiago de Compostela i Galicien,  där aposteln Jakobs relikskrin finns i katedralen. Sankt Jakob på spanska blir Santiago. 

Nu kanske jag gör någon besviken, men mitt syfte är inte ett dugg att hitta mig själv genom denna vandring. Jag ska inte ens gå 80 mil och tänker varken bo på loppiga vandrarhem eller äta oljig soppa med bröd. Jag ska bo på hotell och bagaget skickas med buss :).

Nä, hittat mig själv har jag gjort genom andra umbäranden ute i världen.  Mitt enda mål med denna "bara 12 mil" långa vandring är att skratta och slippa skoskav! Behövs det mer? Tja, kanske jag tar ett glas Rioja, om vi traskar förbi till dom distrikten.  

Jag har valt att resa med en gruppresa som en gammal Ving-reseledare arrangerar. Han är kul! Så jag vet redan från början att mitt syfte kommer att bli uppfyllt. Vad som sedan händer på vägen är ett vitt ark som jag ska välkomna på alla sätt. 

Nu är det måndag, och vi åker på onsdag. Jag har det jobbigaste framför mig - packa. Alltså, det låter kanske väldigt konstigt - men jag tycker inte om att packa. Packa upp går bra, för då ska ju allt in i tvättmaskinen - men packa! Det är ju omöjligt att veta vad man ska ha med sig. Mina Stina J-pumps ska jag inte ha med i alla fall, det vet jag. 

Om du vill hänga med på vandringen så ska jag försöka blogga varje dag. Om det blir så vet jag inte. Men det är ju alltid kul att dela med sig. 

Nä, nu ska jag iväg och köpa en regn-poncho. Har jag en kommer det säkert inte regna. 

Här är sträckingen på El Camino. Vi kommer bara att gå de sista 12 milen :) Här är sträckingen på El Camino. Vi kommer bara att gå de sista 12 milen :)
Läs hela inlägget »